Sjukhusdagar
I och med att det var lördag var akuten det enda stället att ta sig till, så lämnade jobbet vid 11 i hopp om att kunna åka tillbaka och jobba sista timmarna. Väl däruppe kommer dessa smärtor i ryggen, bara högra sidan. Fick utskrivet antibiotika som jag direkt for och hämtade ut, allt tog sån tid att jag inte hann jobba mer.
Jag vilade och försökte tänka bort smärtan, övertalade mig att jag nog bara överdrev och inbillade mig. Det är nog bara vanligt ryggont för ett preggo. På kvällen for vi till Jim på hans 30årsfest, tänkte att jag nog kunde orka några timmar och sen åka hem och sova. Och så blev det, fick alldeles för ont så efter några trevliga men samtidigt jobbiga timmar åkte jag hem och tog smärtstillande i hopp om att kunna sova bort det, men icke det. Vid 01, på söndagen alltså, var jag på väg till akuten och fick hjälp ganska så snabbt ändå. Då blev jag inlagd direkt, mer prover togs och jag kräktes, vad jag tror var galla, av smärtan. Jag gick runt, satt, låg och försökte hitta en möjlig position att hålla för att lindra smärtan men det spelade ingen roll vad jag gjorde riktigt.
Fick en nål i armen så under natten och morgonen började jag få starkare antibiotika via den istället. Lyckades sova några ynka timmar och tyckte det kändes bättre.
Under söndagen togs mer prover, det var Mors-dag och vi fick god mat och även prinsess-tårta på avdelningen dagen till ära. Nöjd tjej. Sen kom även min kära Rickard, med tidningar, godispåse, filmer och cola. Allt kändes genast bättre när han var där.
Smärtan blev absolut inte bättre så nu började jag få morfin i nålen, jag var mest rädd att bli illamående (spyfobi) då det är vanligaste biverkningen men tack och lov klarade jag mig.
Vi vet fortfarande inte exakt vad som skett men troligtvis ligger/låg lillkillen och trycker mot urinvägarna vilket sätter hinder mellan urinblåsan och njuren. Eller om det skulle vara njursten då jag hade dem symptomen men röntgen kunde inte göras då jag är gravid. Eller om urinvägsinfektionen hade blivit njurbäckeninflammation. Men alternativ 1 är det vi tror.
Hur som, under måndagen fortsatte provtagning, antibiotika och nu även dubbel dos av morfin då jag hade så ont och jag inte tyckte morfinet hjälpte. Tyvärr är morfin inte optimalt för den sortens smärta men det var det jag kunde få för att jag är gravid. Vid lunch fick jag en kateter, och som jag hatade den. Den hjälpte inte, inget urin kom ut förutom när dom just satte den. Och det gjorde faktiskt inte ont att sätta den, självklart obekvämt att ligga och sära på benen medan dom för in kateter och sen leva med en lång slang mellan benen till en plastpåse, men ingen smärta just då i alla fall. Och jag tänkte att detta var väl en bra förberedelse inför förlossningen, att dem ska vara där och känna och jag ska ligga och sära på benen haha.
Jag frågade flera gånger om vi kunde ta ut den då jag var så kissnödig och ville hellre kissa själv då det ändå gått bra och nu hände ju ingenting. Till slut kommer en läkare in och berättar att vi ska ner på operation under eftermiddagen och sätta in en pig tail-kateter, alltså en "inbyggd" kateter. En slang som ska sitta mellan urinblåsa och njure och är till för att avlasta njuren. DET däremot, var inte smärtfritt. Jag var inte särskilt nervös faktiskt, ville helst bara få det klart. Jag var ju såklart vaken då jag som gravid inte får sövas. Så där låg jag på operation med x antal människor kring mig med benen i gynposition, fick lite bedövningsgel och 2sek senare var denna slang inne och letade efter urinblåsan och här fälldes det tårar och jag vet inte hur många gånger jag sa AJ.
Men relativt fort gick det i alla fall.
Då kom det som nog var ännu mer smärtsamt, att nu kissa.. Nu ville jag istället aldrig gå och kissa. Aj aj aj och blodigt. Redan dagarna efter gick det bättre och bättre att kissa men fortfarande är det blod, vilket inte är så konstigt då dem varit där och pysslat. Fick såklart sova kvar på måndagen också och på tisdagen var smärtan i njuren nästan helt borta, helt underbart.
Jag fick fortsatt antibiotika men inget morfin och under tisdagskvällen fick jag efter mycket om och men, äntligen åka hem. Så himla tacksam för Rickard som inte lämnade min sida, var borta från jobbet två dagar, pysslade om mig, höll min hand, pussade mig i pannan och trängdes i lilla sjukhussängen och såg film med mig. Och även Rickards familj som kom och hälsade på och satt med oss. Det gjorde allt mycket lättare för mig!
Nu då, som sagt ingen smärta alls i ryggen/njuren. Annat än gravid-ont. Däremot känns det som att dessa dagar tog musten ur mig då jag innan dess var pigg och gravid, nu känner jag mig plötsligt jätte-höggravid, trött, energilös och orörlig. Det är som att jag slappnade av när jag visste att jag skulle få gå hem från jobbet på mammaledighet och så vips, kom sånt här istället.
Så nu fokuserar jag på att vila och vila lite mer, och ta det lugnt. Som den här tiden trots allt är till för. Lite svårt är det då jag gärna vill städa och ha rent och snyggt, vill gå på promenader med Troja men bara orkar kortare, och vill göra massa saker.
Viktigast av allt är att lillkillen mår bra och inte alls verkar ha påverkats av detta :)
Viktigast av allt är att lillkillen mår bra och inte alls verkar ha påverkats av detta :)