4 år
Enorm sorg för att pappas hjärta plötsligt slutade slå. Enorm lycka för min lillkilles hjärtslag inom mig.
Pappa på armen, och min son i magen - så nära hjärtat som möjligt.
Trots att jag många gånger verkligen ifrågasatt det, så tror jag att allt sker av en anledning.
För exakt 4 år sen fick jag det värsta telefonsamtalet en människa kan få. Att en nära gått bort. Jag kommer aldrig, aldrig, aldrig glömma den kvällen, samtalet, orden, känslan, paniken, uppgivenheten, kroppen som bara föll ihop och låg där på golvet eller chocken. Jag kommer inte heller glömma hur jag den kvällen bara gick runt i lägenheten, gick och gick och gick. Jag visste väl inte vad jag skulle göra. Jag minns allt men samtidigt är det suddigt för man kan inte ta in det.
För 4 år sen gick pappa bort. Klyschigt, men det känns som igår. Det känns som om det nyss hände och att såret fortfarande är öppet och sårbart. Men jag tror att det alltid kommer att vara så. Tiden läker faktiskt inte alla sår. Det vet jag. Smärtan finns där och känns lite extra ibland men försvinner aldrig. Men, man lever vidare med den och man lever utifrån den.
Men här sitter jag och kan verkligen inte förstå att han på riktigt är borta. Jag kan se honom framför mig och höra hans röst. Så overkligt att det går inte att förstå. Att en människa bara kan försvinna. På en sekund. Att hjärtat bara slutar slå, inte orkar mer - utan förvarning. Skrämmande men tyvärr verkligt. Det var det som hände. 44 år gammal. Min pappa. Bara sådär.
Jag har vänner som förlorat någon nära och alla hanterar sånt här helt på sitt eget vis. Jag är totalt inåt och pratar aldrig om det, det gjorde jag inte ens i början. Med någon. Jag berättade självklart vad som hänt, Rickard var till exempel den första jag berättade för samma natt när vi pratade i telefon. Jag var hemma i 2 veckor, i Huddinge. Första veckan själv och andra veckan kom mamma och styvpappa hem från utlandsresa. Men efter dem två veckorna tog jag mig till Norrtälje igen, jobbade och umgicks med vänner och efter det rullade livet på. Och sorgen, saknaden och tårarna kommer i perioder. Men sen dess har jag nog aldrig pratat om det om ingen frågat, vilket jag absolut inte har något emot om någon gör. För då känns det oftast ventilerande ändå.
Jag var likadan när mormor & farmor gick bort inom loppet av 1 vecka för 2 år sen. Och då valde jag att lämna Norrtälje en dag tidigare när jag fick beskedet och flyga hem till Skellefteå, för att komma bort. Sån är jag och så hanterar jag det. Vissa vill kalla det att fly, och det får man tycka isåfall, men jag bearbetar det på egen hand och alla är olika.
Vilket jag verkligen märkt om jag jämför med dem vännerna jag har som förlorat någon nära. Dem pratade öppet om händelser och känslor och mående, och när som helst, med familj, vänner, bekanta. Det är deras sätt att bearbeta. Inget sätt är rätt eller fel. Man kan helt enkelt inte påpeka någons sätt att bearbeta sin egen sorg.
